- Prolog -
Den svarta overallen i flamsäker Nomex flöt sömlöst samman med omgivningen. Hörseln inställd på att söka det onormala medan övriga ljud filtrerades bort.
Inte ens vetskapen att han befann sig vid slutmålet för jakten hade någon avgörande positiv påverkan på humöret. Snarare det motsatta eftersom han kände sig minst sagt obekväm med den senaste händelseutvecklingen.
För att inte störa de vaksamma öronen andades han i en jämn rytm genom munnen. Pulsen befann sig ett par takter ovanför det som brukligt definierades som normalt. Om något överhuvudtaget kunde anses som normalt och i så fall av vem. Normalt i det här fallet var antagligen helt hysteriskt under normala förhållanden, tänkte han och släppte motvilligt fram ett svalt leende över läpparna. Försiktigt lyfte han foten över skräphögen som låg mitt i blickfånget. Trots blandade känslor inför situationen drog han sig allt längre in i den smala gränden. På avstånd bortanför de mörklagda husen hördes skramlet från civilisationen. För flertalet ännu en dag som sakta höll på att övergå i en ny. För ett fåtal närmade sig dagen det definitiva. Vad fan gör jag i den här stan? tänkte han för sig själv. Slog reflexmässigt undan frågan och gick ner på huk. Tryckte kroppen mot den skrovliga husfasaden. Framför sig såg han Nick avteckna sig som en ljusgrön skugga genom mörkerglasögonen. Gränden låg öde. I bakhuvudet noterade han den digitala informationen som rullade fram i blickfånget. Den passiva lasern matade i realtid fram nya avståndsberäkningar. GPS-mottagaren guidade honom allt närmare målet. Snart skulle målpersonerna dyka upp som röda fyrkantiga ramar på den taktiska HUD:en(1). Tekniken avpersonifierade hantverket. Att ta livet av någon hade reducerats till att bekämpa de röda fyrkanterna, tänkte han och ruskade på huvudet.
”Vem i helvete har släpat in mig i dataspelet?” muttrade han tyst.
Omedvetet stack han pekfingret i vänster öra. Kände konturen av den personligt utformade öronsnäckan som var trådlöst ansluten till kommunikationsradion. Genom mikrofonen som tog upp vibrationerna från käkbenet kunde han mer eller mindre kommunicera ljudlöst med kollegorna och ledningen. Ett knappt hörbart brus indikerade att satellitlänken var uppe. För femtioelfte gången kontrollerade han säkringen till sin Colt Commando M4. Svetten flödade nerför hans svartmålade ansikte. Överkroppen höll på att koka sönder innanför den kevlarförstärkta skyddsvästen. Långsamt vred han huvudet och betraktade de ljusgröna skuggorna bakom sig. Tio meter ifrån satt hon upptryckt mot fasaden. Min älskade, du borde inte vara här, konstaterade han och kände isklumpen växa fram i magen. Vem i helvete hade gett ordern och hur kunde jag vara så jävla korkad att jag lät mig övertalas, fortsatte han sin högst personliga monolog.
”Alfa-Foxtrot-Two-Zero”, avbröt hans tankar.
”Alfa-Foxtrot-Two-Zero over”, svarade han via käkbenets vibrationer.
”Alfa-Foxtrot-Two-Zero you have clearance to enter the target area”, informerade Matt Hoper via satellitlänken.
Matt Hopers ögon var fastlåsta på skärmen som förmedlade bilden över målområdet niotusenetthundrafyrtiosex kilometer längre öster ut.
Richard kommenderade femmannapatrullen framåt. Nick tog sig trevande vidare. Richard såg honom stanna upp vid husknuten. GPS-informationen visade att de skulle ta till vänster. Inga röda fyrkanter framför ögonen. I spåren bakom följde resten av patrullen. Om något händer dig kan jag aldrig förlåta mig själv, tänkte Richard. Fan! Skärp dig, skrek han inombords medan han kämpade med att trycka bort känslorna. Jag älskar dig, for åter genom tanken. Helvete skärp dig! Skrek han igen. De röda fyrkanterna dök upp till vänster. Hjärnan kopplade motvilligt bort henne. Den taktiska displayen informerade att de befann sig runt husknuten och hundra meter längre fram. Nick förde automatkarbinen i färdigställning och osäkrade. Richard och James tog sig smygande över till andra sidan. Sakta för att inte röja några rörelser gick de i skydd bakom sopcontainern. Framför sig såg han två figurer, de röda fyrkanterna gick från vänster till höger. Kommunikationsutrustningen förmedlade från andra sidan Atlanten att de två inte var målpersonerna. Däremot var det två objekt som de var tvungna radera bort från displayen.
Richard rundade containern. Steg för steg närmade han sig de två soldaterna. Stannade upp. Gick ner i knästående. Lyssnade. Vad fan gör jag i den här stan, frågan dök åter upp. Långsamt tog han ytterligare ett steg. Stannade. Gick ner i knästående. Förde upp sin Mark 23:a med ljuddämpare. Riktade in automatpistolen. Fångade in det första fyrkantiga objektet och ökade trycket mot avtryckaren.
DEL I
-1-
Bakom de slutna ögonen pågick en intensiv aktivitet. Minnet kastade obarmhärtigt en serie bilder mot näthinnan. Vissa i kronologisk ordning medan andra bilder vällde fram som en desperat vädjan om befrielse.
Kvinnans ansikte sprack upp i ett välkomnande leende vilket hade en avgjort positiv effekt. Ängslan och osäkerheten föll tillbaka i samma stund som den blonda flickan mötte hennes mörka och aningen sneda ögon. Den ljumma eftermiddagsbrisen smet in genom fönsterglipan, grep tag i det långa korpsvarta håret som föll i en tjock böljande hästsvans över ryggen. För ett ögonblick fylldes rummet av sommarens söta bouquet innan den försvann ut genom dörren som sakta slog igen av det plötsliga tvärdraget. Hon, flickan, rynkade på näsan då rummet åter fylldes av dofterna från de antiseptiska preparaten. Hon, kvinnan, hade inte ens lagt märke till sommarens flyktiga intrång utan pekade mot britsen som stod mitt i rummet. Medan kvinnan slog upp den ljusbruna pappersmappen for barnets blick över det välordnade och ljusa rummet. Ängslan kom åter smygande då hon avsynade det stora glasskåpet som stod utefter den vitkalkade väggen. I prydliga rader låg instrumenten upplagda på rostfria brickor. I ett vanligt dricksglas trängdes en bunt träpinnar som vid första anblicken mest liknade förvuxna glasspinnar, men som hon antog var avsett för något helt annat än glass. ”Spatel”, hade kvinnan upplysningsvis kommenterat då hon i ögonvrån fångade flickans flackande blick. I våningen under stod mörkbruna glasburkar och flaskor med varierande storlek och innehåll. Det skarpa ljuset som trängde in genom fönstret splittrades mot instrumenten och slungade iväg myriader av reflexer som avtecknade sig som självlysande fläckar mot det fuktskadade taket. Så fort en dörr slog igen, någon sprang förbi på andra sidan eller en bil bromsade in framför huset väcktes de ljusa fläckarna till liv. Flickan släppte de dansande solkatterna med blicken då den långa kvinnan kom fram mot henne. Leendet och hennes mörka och aningen sneda ögon jagade återigen ängslan på flykt. Flickans klarblåa ögon och ljusa hy förenades med kvinnans mörka och exotiska drag. En osynlig bro av samförstånd och tillit knöt dem samman. Kvinnan stannade upp. Instinktivt la hon handen på flickans axel samtidigt som hon böjde sig fram och kikade ut genom fönstret. En rysning rullade längs ryggen. Långsamt omslöts de av vansinnet. Armélastbilen bromsade in framför sjukhuset och rev upp ett moln i det torra gruset. Soldaterna vällde ner från flaket. Höga kommandorop slog med full kraft genom den smala fönsterglipan. Kvinnan ryggade tillbaka. Hennes välkomnande leende förbyttes i en grimas. Flickan såg med förvirrad blick upp mot henne. Ljudet av skrik, omkullslagna vagnar med porslin och framrusande marschkängor trängde fram genom den stängda dörren. Kvinnan drog flickan till sig och slöt henne i famnen samtidigt som de sjönk ihop nedanför fönstret. De framryckande ljuden kom allt närmare. Försiktigt strök hon handen över flickans blonda hårsvall. Mekaniskt slöt sig fingrarna runt sammetsbandet som höll samman det långa håret. Hennes hjärna gick på högvarv. Blicken flackade fram och tillbaka. Vansinnet kröp allt närmare, tanken allt mer förlamad. Gevärsknallen utanför dörren ryckte upp henne ur sitt paralyserade tillstånd. Likt ett villebråd vräkte hon sig ut genom fönstret. Den stängda dörren flög upp. I ett regn av glassplitter landade de sammanflätade kropparna i det torra gruset. Inifrån rummet hördes soldaternas högljudda befallningar ackompanjerade av glasskärvornas klirrande mot gruset. Hennes mörka och vilt uppspärrade ögon stirrade ut över grusplanen som för ögonblicket vilade i ett bedrägligt lugn. Reflexmässigt fattade hon tag om flickans spröda hand och rusade hukande längs sjukhusbyggnadens stenfasad. Över den öppna planen ekade automatkarbinernas ilskna knatter. Genom de sönderskjutna fönsterrutorna rullade skriken, ropen och vädjan om nåd. Pulsen bultade mot tinningen och andhämtningen rev som taggtråd genom hennes ansträngda luftrör. Tårar och svett rann utefter hennes ansikte. Flickan ömsom sprang, ömsom snubblade och ömsom släpades efter kvinnan. Bakom dem rusade ljudet av soldaterna mot dem som en gigantisk lavin. Kvinnan och flickan slank in mellan husen. De halvmantlade projektilerna ven som piskrapp genom luften innan de drev in i husfasaden och slog upp små moln av murbruk. Hennes instinkt att överleva sköt dem framåt. Inte rakt utan i sicksack för att undvika projektilerna som rusade mot dem i överljudsfart. Pisksnärtarna fick henne att kasta sig åt höger. Adrenalinet vällde upp ur strupen ungefär som om någon hällt en påse Samarin i halsen. Synfältet smalt samman till en smal tunnel. Tjugo meter längre fram zoomade hon in den täta rosenhäcken. Utan att för ett ögonblick tänka på konsekvenserna kastade sig kvinnan och flickan mot de taggiga grenarna. Med ett brak rullade de runt i det torra gräset. För en sekund fångade blicken tygremsan från flickans blommiga sommarklänning som fladdrade i det täta grenverket. Projektilerna prasslade genom häcken och pulvriserade de terrakottafärgade krukorna som stod utefter husfasaden. I ett rödbrunt dis rusade de vidare mot baksidan. I skydd av uthusen föste hon flickan över den höga stenmuren som löpte utmed gräsmattan. Andfådd landade hon bredvid flickan som genast slog sina tunna armar runt hennes hals. Musklerna värkte och skrek av utmattning medan tankarna rasade som en storm i hennes inre. Röster skrek ljudlöst; Ge upp! Ge upp! överröstades av; Fly! Fly! Kvinnan smekte flickan över kinden. Försökte återskapa sitt välkomnande leende som omedelbart höggs i småbitar av hennes inre storm. Ögonen föll i en kapitulerande gest ner mot den vita läkarrocken och betraktade likgiltigt de röda blodfläckarna. På avstånd hördes det mekaniska ljudet från automatkarbiner som gjordes beredda. Synfältet begränsades blixtsnabbt av framrusande ben i kamouflagefärgade uniformer. Ett korthugget kommandorop fick sceneriet att stanna upp likt en isolerad bildsekvens. Kvinnan slöt flickan i famnen. En vindby drev ner det korpsvarta håret som föll i långa slingor över ansiktet. Stela leenden for över deras läppar. Plötsligt blev allt tyst. Bara det intensiva ljuset som tycktes koncentrera styrkan mot en punkt framför hennes utsträckta ben. Som från ingenstans materialiserade sig det välbekanta ansiktet framför kvinnan. ”Pappa!...vad gör du här?” hörde hon sig själv viska förvånat då de mörka och aningen sneda ögonen fångade in bilden av hennes älskade far. Den gamle mannen svarade inte utan stirrade ut i tomma intet, precis som hon inte fanns eller helt enkelt inte existerade. I samma ögonblick som hon upptäckt sin pappa hade känslan av räddning och säkerhet sköljt över henne. Lika snabbt fick den ge vika för det motsatta. För ett ögonblick brottades kvinnan med de osammanhängande bildfragmenten av fadern. ”Pappa du hör inte hemma här”, viskade intellektet som omedelbart attackerades av hennes desperata vädjan. ”PAPPA HJÄLP MIG!” skrek kvinnan hysteriskt samtidigt som ögonen översvämmades av tårar medan blicken studsade mellan fadern och den konturlösa massan av beväpnade soldater. Mekaniskt strök hon handen utefter kinden. Likgiltigt betraktade hon det levrade blodet som smetats ut i hennes öppna handflata. Sakta började den konturlösa massan luckras upp. Mannen klev fram och ställde sig bakom hennes far. Var kom han ifrån? Vad gör han här och vad vill han? undrade hon förvånat. Det var som någon fryst bilden, ett suddigt fotografi som kvinnan omedvetet distanserade sig ifrån. Hur mycket hon än försökte kunde hon inte slita blicken från mannen. För varje sekund blev bilden allt mer detaljrik. Mannens konturlösa och suddiga drag försvann och ersattes av igenkännandets sylvassa grepp om själen. Sakta började bilden tina upp. Kvinnan ryggade inför den kamouflagefärgade fältuniformen. Det var också något bekant över mannen vars skratt hamrade oavbrutet mot hennes undermedvetna. Bit för bit började hon känna igen och uppfatta andra signifikanta delar av mannen. Hans ögon tycktes se rakt igenom henne. Mannens anletsdrag reflekterade hans djupa hat som slog emot hennes svettiga och sönderrivna ansikte. Bogdan; ja, så var det han hette, tänkte hon och i samma stund vällde ångesten, känslan av sårbarhet och vanmakt över henne som en flock skenande vildhästar. De mörka och aningen sneda ögonen översvämmades åter av tårar. Hennes mjuka axlar skakade våldsamt. Genom tårarna såg hon hur Bogdan tog ett steg närmare fadern och la vänster arm runt hans hals. Tog fram armépistolen och riktade den mot huvudet. ”SNÄLLA, SNÄLLA gör inte min pappa illa!”, skrek hennes undermedvetna. Mannens skratt ekade. Pekfingret slöt långsamt om avtryckaren på pistolen, mynningen pressade mot örat. Likt filmkamerans objektiv zoomade blicken in fingret som allt hårdare förflyttade avtryckaren mot tryckpunkten. Mot ett oundvikligt slut för hennes älskade pappa. Hon ville så gärna hjälpa honom, men hennes ben och armar ville inte röra sig.
”NEEJ, NEEJ!” skrek hon förtvivlat samtidigt som mardrömmen föll samman.
De mörka och aningen sneda ögonen jagade desperat runt i rummet. Kroppen skakade av frossa och blusen var fuktig av svett som rann utefter ryggen. Det hysteriska skriket bet sig envetet fast i hennes undermedvetna. De vidriga bilderna flimrade förbi framför ögonen. Hennes intensiva andhämtning studsade mot trumhinnorna. Mellan de torra och sönderspruckna läpparna rann saliven och avtecknade sig som en mörk fläck på den ljusa blusen. För ett ögonblick visste hon inte var hon befann sig. Långsamt med känslan av att grova fingrar slingrade sig runt halsen började hon inse att hon var kvar i fånglägret. Den före detta sporthallen Partizan Sports Hall i Foca, cirka fem mil sydväst om Sarajevo i Bosnia-Herzegovina.
Fathima al-Seyadh satte sig långsamt upp från den nersolkade och obekväma madrassen, vars stoppning av tagel och halm tjänat ut sin roll som underlag för en god nattsömn. Med trötta rörelser drog hon upp de stela benen och lutade pannan mot sina knän. Som ett svar på var hon befann sig rullade en tung men knappt hörbar suck över de sönderspruckna läpparna. Det var mörkt och hon hade svårt att avgöra om det var kväll, natt eller tidig morgon. Runt omkring hördes ljuden av människor vars sömn präglades av skräck, på gränsen till kollaps. Successivt började ögonen vänja sig och hon kunde snart urskilja de svaga konturerna. Rummet med sina söndervittrade väggar där murbruket med jämna mellanrum släppte från de skitiga väggarna var runt femton kvadratmeter. Dörren som Fathima hade på vänster sida var en dubbeldörr av trä, gammal och sliten som allt annat i rummet. Trots dörrens enkla konstruktion var den omöjlig att forcera. Utanför satt en vakt beväpnad med en AK-47. En av världens mest tillverkade automatkarbiner. Redo och beredd att ta livet av den som otillåtet kom ut genom dörren. På motsatta väggen fanns ett rektangulärt ventilationsfönster. För litet för att någon vuxen skulle kunna ta den vägen ut till friheten. Det vill säga om man lyckades med konststycket att klättra tre meter uppför den sönderspruckna väggen. En smal strimma av ljus från den stjärnklara himlen letade sig igenom det smutsiga glaset och spred ett osynligt ljus över människorna. I bakgrunden hördes floden Drinas brus som ständig påminnelse om friheten utanför sporthallen. I fjärran artilleripjäserna som avfyrade sin glödheta och dödsbringande last. De dova smällarna rullade och studsade mellan de höga och delvis skogsbeklädda bergen som omgav Foca. Nu försvinner ännu en bit av Sarajevo, tänkte Fathima. För sitt inre såg hon staden smulas sönder av serbiskt artilleri och prickskyttarnas djävulska jakt på nya offer. De dova krevaderna ebbade långsamt ut. Genom trädörren hördes taktfasta steg som snabbt skyndade förbi genom korridoren. Hennes fingrar trevade sig fram över den slitna dörren vars existens var en påminnelse om friheten på andra sidan. Ynkliga fem centimeter, tänkte hon medan nageln omedvetet petade bort en träflisa ur dörren. Frihetens tanke gnagde oavbrutet. Jakten efter livet som var förpassad till minnet fick hennes inre att gunga. Rädslan och ovissheten fick sinnena att gå på högvarv. Ett nytt ljud som trängde fram genom dörren. En annorlunda doft eller skuggan som plötsligt svepte förbi fick kroppen att rycka till av hjärtslagens hamrande mot de spända nervtrådarna.
”Pappa hjälp mig jag är så rädd. Jag orkar inte mer”, viskade hon tyst mellan tårar och snor som rann ner för kinderna och läpparna.
Det var befriande att få gråta ut i skydd av mörkret, slippa se de stirrande blickarna. Det var inte för att hon skämdes för att gråta inför andra. Men under rådande omständigheter kändes det fel. Till vilket pris som helst ville hon dölja känslorna för de bosnienserbiska lägervakterna. I synnerhet för Bogdan Petrovski, den vidrigaste av dem alla. Långsamt tynade gråten bort. Med en kraftansträngning sträckte hon ut sina stela ben. Kort därefter lät hon resten av kroppen finna ro på den skitiga madrassen. Fathima rullade in sig i den blankslitna filten.
Plötsligt skar rösten genom mörkret. Rabblade osammanhängande efter sina barn. Hennes tankar flydde återigen bort. Hon slöt ögonlocken, en ensam tår letade sig fram genom de mörka och täta fransarna. Återigen rullade bildspelet igång. De knivskarpa bilderna av hennes pappa, Omar al-Seyadh, pressade fram ytterligare tårar mellan hennes ögonfransar. Omars livsverk, Crown Enterprise med sitt huvudkontor på Cypern flimrade förbi. Fler tårar rann i strid ström. I bakgrunden skymtade mamman som brutalt ryckts bort ur Fathimas liv då hon stod på tröskeln till tonårsvärlden. Blixtsnabbt ändrade bilderna karaktär. Fram tonade konturerna av hennes födelsestad. Ena bilden visade den välmående staden. Hotell och kasinon låg i täta rader utefter Medelhavets strandpromenader. Den andra bilden visade med all sin brutalitet en stad i ruiner. En plats brännmärkt av krigets vansinniga och okontrollerade framfart. Beirut, helvetets stad, tonade bort och ur askan reste sig generalsvillan. En plats som allt mer kommit att framstå som Fathimas fasta punkt i tillvaron och på behörigt avstånd från kriget som lamslagit Libanon. Ett drag av lugn svepte över ansiktet då sekelskiftesvillan och Österskärs lummiga kvarter återigen passerade revy. I nästa sekvens dök Karolinska sjukhusets röda tegelkomplex upp och framkallade en serie nya bilder. Föreläsningssalar, långa korridorer, tentor, springande människor, gråt, skrik, skratt och alla vännerna tumlade runt i ett osammanhängande mönster. Generalsvillan sköt återigen undan alla andra bilder. Fram tonade konturerna av trygghet, harmoni och lugn. Sinnena fylldes av Tunafjärden som med sitt mörka vatten drev in mot strandremsan nedanför huset. Tårarna upphörde. En svag antydan till leende vidrörde läpparna. I horisonten stävade en ensam motorbåt över fjärden och rörde runt i den blankpolerade ytan. Högt ovanför, en ensam vråk som balanserade på termikens vindar. I fjärran hördes barnens glada tjut och tillrop då de hoppade från den gamla ångbåtsbryggan. Det gastkramande skriket tätt följt av de framrusande kängorna ryckte åter tillbaka Fathima till nuet.
